Så mycket, men ändå så lite

Det är en dum idé detta. Att på nått sätt komma igång me bloggen igen. Har en hat kärlek till den. Dels för att det, ärligt talat, är ganska tråkigt.. Men också för att det är så svårt för mig att formulera mig. Att få er förstå det jag känner. Ge er en bild av mina känslor. Se alla färger på mitt hjärta. Som många gånger skiftar i färgskala. Från sprudlande o puttrande rosa-lila nyanser, till dämpande sorgsna gråa nyanser. Nu när hösten kommer har jag något att identifiera mig med. Jag är som hösten. Likt trädens sätt att fascinerande ändra färg på löven, lika snabbt ändrar jag min sinnesstämning. Som en kaskad av känslor. Likt löven på marken. De är klibbiga efter höstregnet. Ligger bruna på marken. Söndertrampade.

Men det växer ut nya. Gröna fräscha. Fulla av liv.

Jag är just nu, genuint jävla lycklig. Sådär att jag är avundsjuk på mina egna känslor. Jag har det så bra. Jag riktigt myser ner i min egen livssituation. Sitter mittemot mig, utanför min kropp och ler mot mig själv; "Vad lycklig du är".

Han. Min bästa vän. Han får mig att varje dag inse hur bra jag är. Och nej, jag är inte ful på morgonen när kuddarna har gjort röda ränder på mina kinder och ansiktet är naket utan smink. När håret är rufsigt och inte ligger perfekt längst skallen. Jag är inte tjock när jag ligger och solar i den mjuka sanden, eller när jag sitter ner, eller går.. Ja, ni fattar. Jag skrattar åt mig själv som söker bekräftelse. Men jag behöver inte söka. Han är den omtänksammaste i världen. Jag nästan skäms som har det så bra, som får höra så fina saker.

En pusselbit på plats. Jag har inte ett 1000 bitars pussel, nöjer mig med några få. Några få, som är de allra viktigaste.