Oförtjänt otillfredsställd

O-ord. De känns så starka på nått vis. De liksom slår en i ansiktet. Alltså, ord man sätter ett "o" framför. Och nu skulle jag kunna använda många sånna ord, och säkert hitta på massa egna såsom; otrött, onöjd, oglad, okomplett m.m.

Jag är arg på mig själv för att jag tillåter mig att må skit ganska ofta. Jag vet att jag måste ta tag i det, på riktigt alltså. Prata med någon som "kan". Men oftast när jag mår som sämst orkar jag inte ens ringa ett samtal. Ännu mindre prata med någon okänd och försöka få fram vad jag vill. Och när jag mår bra och mitt hjärta dansar och gör några fåniga små hopp och livet känns som en scen ur "Kalle och chokladfabriken", ja då är det väldigt svårt att beskriva hur det känns när man mår dåligt. Har i allafall kommit fram till vad jag vill få ut av en eventuell hjälp. Kognitiv beteendeterapi låter som det mest självklara. Nu måste jag bara fortsätta kliva över tröskeln, står stadigt mitt på den just nu men kanske, kanske balanserar fötterna lite mer, en tå letar sig några cm längre fram. 

När livet känns rätt bajsnödigt, som nu så tar jag upp min bibel. Jag har vikt in några "håll käften-bra" sidor. När jag har läst de o kanske gråtit en skvätt, ja då är det bra med det!