Det är inte min grej riktigt att komma in hit med jämna mellanrum för att lämna en snabb statusuppdatering. Kort och koncist. Bara en liten text om vad jag gör, vilka kläder jag har på mig eller mina planer inför helgen.
Nej, det brukar bli djupare än så. Men jag gillar ju att skriva. Det är så mycket enklare att förmedla och få fram vad jag tycker via text.
Reflektion från en nybliven 25 - åring;
Livet är, som vi alla vet, förhållandevis kort. Man lever bara en gång (olika åsikter om den saken). Så varför ska man vara så jävla rädd? Rädd att misslyckas, rädd att ta sig an nya saker, rädd för kärlek, rädd för att möta nya människor o.sv. Jag ingår i denna skara människor. Inte kanske på så sätt att jag konstant känner mig olustig eller inte vågar tar för mig. Jag menar, jag har haft åtta olika jobb, där en krävde en större ansvarsroll, blivit sårad - men rest mig upp igen, jag har flyttat, gått i olika skolor m.m.
Men jag är obekväm med bryta den vardagliga tryggheten. Rutiner, trygghet och att jag alltid, varje månad, haft inkomst sen jag gick ur skolan. Att ta mig utanför dessa ramar, våga satsa, göra nått spännande som utan tvekan kommer att berika och inte beröva. Där faller det.
Men på senare tid har jag vågat mig utanför ramen. Ett steg i taget, kanske först på tå. Med nätta steg. Sedan hela foten. För vad kan hända?
Du kanske misslyckas, kanske inte. Det vet man inte förrän man provat.
Du ska våga älska, och våga bli älskad.
Carpe Diem och allt det där / Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar