Jag är en kass bloggare

Jo, så är det. Meningen med en blogg är att man ska uppdatera den dagligen eller relativt regelbundet. Har inte tillräckligt intressant liv för det :)

Kan berätta vad som hänt det senaste. Har vart på en välbehövlig, djupgående massage där mina muskelknutar och ondhet bekämpades. Jag fick också kämpa jag kan lova. Smärta. En oerhörd smärta var det. Avslappnande kan det knappast bli när man var så stel och hade så ont som jag hade. Jag kan verkligen rekommendera Sol-lyckan massage och Annika. Hon var jätte duktig, väldigt lyhörd och ödmjuk.

Annars har det vart jobb och träning som har fyllt dagarna. Äntligen. Så skönt att komma igång igen. Har oftast blivit grupp-pass, men även lite egen träning i form av löpning och styrketräning. När jag tränade som mest så hade jag uppföljning varje månad då jag tog kort och lade upp nya mål. Kanske kan låta överdrivet, men det är faktiskt kul att kolla hur man har utvecklas. Jag har aldrig tagit hjälp av någon våg, för vikten bryr jag mig inte om.

Har kommit till den där jävla stora, tunga väggen igen. Som jag går in i och inte tar mig igenom. Dörren av depression. Jag vet att det är en sjukdom, så egentligen borde jag kalla det nedstämdhet eller psykisk obalans. 
Jag blir nedstämd, får tvångstankar och ångest. Då vill jag bara att Stefan ligger nära och kramar mig. Men jag är för svag och rädd för att be om det. 
Jag kan få en känsla av ofullständighet eller känsla av att allt omkring mig kommer att raseras.
Jag har ett botemedel mot denna hemska känsla. Naturen. Att komma ut och andas in den friska luften och lyssna på dom oskyldiga fåglarna får mig att känna ett lugn som är omänskligt. 

Jag trivs inte i situationen jag är i just nu. Jag vill få in något nytt i mitt liv, men är även rädd för förändringar. Detta är en balansgång som är oerhörd svår att bemästra. Jag vet bara att jag vill göra något nytt. Något som kan fylla ut mina dagar. En kurs, en utbildning eller en helomvändning i form av nytt jobb. 

Jag vet att folk ser mig som en stark person. Det trodde jag också att jag var. Men jag är väldigt självkritisk. Det blir en vana, en reflexmässig reaktion som jag kanske inte ens är medvetna om. Sen är jag den värsta grubblaren av dem alla. Jag analyserar allting och vänder allting negativt. Jag vet att borde få hjälp. Har hört att kognitiv terapi funkar jätte bra. Tror att det skulle vara nyttigt för alla. Att få persektiv på vad som är viktigt i livet, att vara värvarande här och nu och förstå att saker händer hela livet och måste få göra det. 
För jag ser ingen anledning att gå och prata om problemen med utomstående eller vara nere inför andra. Jag trivs när jag är på jobbet och när jag gör saker, då är jag den där glada, spralliga, energiska och störda Ninni ;) 

Får helt enkelt sätta mitt liv i ett större perspektiv. För jag har allt jag kan önska mig. Underbar familj, bästa pojkvännen och förstående vänner. Ett jobb, en lägenhet och kläder att ha på mig.