Avig Maria

Denna textrad återkommer många gånger till mig. Bearbetar den i mitt huvud. Har alltid vart rakt fram med mina åsikter, ärlig och säger vad jag tycker. Ibland på ont men oftast på gott. Men har å andra sidan tänkt skiten ur mig efteråt, vad tycker folk om mig? Sa jag nått opassande? Men på senaste tiden har jag tänkt tvärtom.. Eller inte tänkt alls kanske kan ska säga. Att folk får tycka vad de vill. Jag säger inte saker med avsikt att såra någon, men frågar man vad jag tycker så svarar jag - helt ärligt. Eller om man diskuterar och jag inte alls håller med, då säger jag min åsikt. 

Jag kan undra många gånger vad människor som aldrig tar för sig eller står på sig, egentligen tycker. Och vad det är dom gör att de håller inne allt. Jag vill veta vad människor tycker. Annars går jag bara runt o undrar vad de egentligen tycker. Har lite svårt för "mellanmjölksfolk". Vi lever en gång-så ta för er.

"Jag har slipats av livet. Från att ha varit en sylvass glasbit på stranden, livsfarlig att få i foten, till att bli en slät grönblå skärva att hitta i sanden, att smeka mot min egen kind. Jag har blivit den förlåtande, försöker att förstå. Jag har transformerats från att vara åsikt till faktisk verklighet. Det jag inte förmår mig leva upp till skiter jag också i att försöka dölja. Det gör mig friare och mer på djupet engagerad när jag väl känner närvaron av mig själv i mina åsikter. Ofta har jag målat upp den politiskt korrekta bilden av mig själv. Och den blir till sist mitt fängelse. Jag är inte så enkel. Jag är fucking komplicerad. Jag slirar omkring och landar ofta i diket. Den politiska korrekthetens problematik är att säga en sak, göra en annan. Det blir omöjligt att leva upp till bilden av sig själv. Därför: är jag människa. Horan och madonnan i ett. Avig Maria."

- Mia skäringer