Jag är tillbaka

Nu var det tre veckor sen jag skrev, vilken usel bloggare jag är. Kan förstå era tankar..antingen har ni tröttnat på att kika in här för ni tycker jag är fruktansvärt tråkig eller så tänker ni: "Gud vilken upptagen kvinna." Det sistnämnda är så individuellt tycker jag..att vara upptagen kanske en del kopplar ihop med att man har många bollar i luften, att man jobbar mycket eller prioriterar "fel".

Jag placerar väl mig in i alternativ två. Jag jobbar inte speciellt mer än andra, har visserligen två jobb. Ett heltidsjobb och ett jobb där jag jobbar varannan helg. Men det är två-skiftet som tar tid..ialla fall eftermiddagsskiftet då min dagsrytm inte klaffar med andras. Gillar det inte alls.

Nu förväntar ni väl er att jag har jätte mycket att skriva om. Jag får en lust att ljuga ihop nått, skriva om att jag har vart på massa spännande platser, att jag har gjort massa saker och att det hänt nått extra speciellt. Men så mycket hinner man faktiskt inte med på tre veckor. Eller?

Jag har vart ute me mamma..det ni. Som riktiga "ungdommar" satt vi hos mig innan och förfestade innan vi tog oss upp till stan. Det var vi, hennes vännina (gillar inte det ordet egentligen. Låter så formellt, så opersonligt och gammaldags) och Julia. Vi tog nått glas på Glädje sen gick vi som planerat till Vallerestaurangen och kolla på ett lokalt Rockabilly band som jag inte minns namnet på nu. Älskar när äldre och yngre kan umgås och ha kul. Och kul var det..där stod vi jag o Julia, som vi gjorde när vi var yngre och stampa takt till ståbasen och fascinerande iaktta röreslemönstret hos alla inbitna "Rockabillys". Det blev bugg, mycke skratt och nya bekantskaper :)

Jag har lite småsjuk. Och fått en fruktansvärd magsmärta. Har i tre veckor haft jätte ont i magen, den har vart spänd och jätte uppsvälld. Har mått illa och vart yr vissa stunder. Nej, hörrni, jag är inte gravid. På vårdcentralen (en stooooor eloge till bra mottagande och omhändertagande) sa läkaren att smärtan kunde bero på många olika saker. Ändrad kost, stress, förstoppning (mm, låter så härligt), oro m.m. Det finns ju så mycket i magen så det kan ju vara vad som helst. Han kände o lyssnade på magen och konstatera det uppenbara att den var väldigt uppsvälld och jag hade livliga tarmljud. Han skickade en remiss till röntgen så jag ska dit imorgon. Typiskt nog, eller ja det är ju bra såklart, så har jag de senaste tre dagarna känt mig mycket bättre. Men skönt att få det gjort.
Nee fy, känner mig som en pensionär som har sina olika sjukdomar som ständig samtalsämne.

Min bil har, IGEN, svikit mig. Blev ståendes på jobbet för två veckor sen då bilen inte ville starta. Nyckeln är trasig och det är så dumt att jag kan inte starta bilen om den inte är öppnad med centrallåset. Att en nyckeljävel är orskaken till att jag inte kan använda bilen är skrattretande. Så snälla Tobbe hämtade mig och de jag samåker med och så åkte jag med honom till Tibro och fick låna hans vinterbil. En sleten 740, så sunkig att jag knappt ville sitta i den :P Jag hade den i två dagar innan det sket sig. Fick punka på vägen hem från jobbet. Ringde kompisen Björn som har bilsläp. Så han var snäll och hämtade oss och bilen :) Så nu har jag vart billös i snart två veckor, fy fan. Känns som att jag är fången i mitt hem. Min frihet till att åka vart jag vill finns inte. Detta, gott folk, är ett typiskt exempel på i-lands problem.

Jag hälsade på syster i Göteborg förra helgen. Vi gjorde hemmagjord pizza och sen satt vi några hos henne och drack vin och spela spel innan vi gjorde storstan. Min kompis Jonathan som är från Skövde, men bor där följde också med.

Annars har jag försökt träna, trots magont och det har faktiskt gått bra. Träningen blir väldigt oregelbunden, men som minst blir det i alla fall två pass i veckan. Tycker aminosyrorna jag köpt hjälper muskelutveckligen bra. Har bra tryck efter passen känner jag och mer ork.

Har träffat vänner över en fika, mat eller öl :)

Och hur mår jag då? Jag är ju som ni vet väldigt varierande i min psykiska hälsa. Mitt inre tillstånd och mentalt välbefinnande är en ständig kamp för att få gungbrädan att falla på mitten, det är visserligen nästintill omöjligt. Men i alla fall så nära som möjligt, och inte ena dagen sitta i perfektion på mitten, för att en annan dag sitta med röven i marken. Känna skiten och olusten till allt. Det är så mycket som spelar in..den äckliga bilden av att jag målat upp en felfri, korrekt bild av mig själv. En bild av att vara enkel, okomplicerad och i ett ständigt lyckorus. Att veta vilken väg jag vill gå. En rak väg utan andra alternativ. Inga andra vägriktningar. Jag håller mig inte på vägen, ramlar ofta i diket. Jag går bakom ryggen på mig själv. Usch, så jävla bipolär.
Men ibland, är jag så glad att jag nästan skäms. Kan jag tillåta mig själv att vara så glad?
JA, det kan jag!! Och jag jobbar ständigt på det. Jag jämför mig inte så mycket längre. Jag jobbar på att känna tacksamhet för mina nära, glädjen av att de finns. Och försöka känna tacksamhet för mitt liv, glädjen av att bara vara. Jag vill uppnå en harmoni, fri från kraven att att ständigt känna att man måste prestera. Jag mår mycket bättre nu än vad jag har gjort, men det är ett ständigt krig mot mig själv.

Slänger upp några bilder som sammanfattning.