Den nakna sanningen

Det är svårt att prata om. Jobbigt att tänka på. Känsligt ämne.

Men jag fick nyss en känsla av att hela mitt hjärta vändes ut-och in och allt innehåll bara blottades. Ett naket hjärta. Stefan la upp en video på fb nyss och allt bara kom. Som ett jävla vattenfall. Tårarna ville aldrig ta slut och det var längesen jag blev så emotionellt berörd. Fan vad jag saknar honom. Kan inte förstå att jag är så kär i honom fortfarande och jag har, på riktigt, svårt att förstå att det är slut. Det som förut fick mig att skratta och le, gör nu bara ont. Den där tomheten, saknaden i vardagen. Jag är bra på att sysselsätta mig, bra på att försöka må bra och bearbeta mig själv. Men har en ständig smärta, en ständig längtan och en förhoppning att vi en dag står där han och jag, hand i hand.

Innerst inne så vet jag, även om jag inte vill förstå det, att det inte kommer bli så. Det är här verkligheten, som ett jävla knytnävslag i ansiktet. Jag tror jag fortfarande är i chock över vad som hänt.

Jag är inte bitter, inte arg över faktumet att jag är singel. Det är nog bara nyttigt för mig, och jag känner, som jag aldrig har känt förut, att det faktiskt är skönt. Jag behöver den här tiden för mig själv och att få känna mig själv. Klyschigt, men sant. Jag har tänkt och tänkt och tänkt. Analyserat och definiera betydelsen av ordet kärlek. Den kan stärka och försvaga, allt på samma gång. Den är mystisk abstrakt, men ändå så uppenbar och konkret. Kärleken är livet. Det är nog därför jag har svårt att ta till mig livet just nu.